Vetenskap och Folkbildning - Analys och kritik av VoF

Vi håller koll på föreningen Vetenskap och Folkbildning

Vetenskap och Folkbildning - Analys och kritik av VoF

Etikett: Per-Anders Forstorp

Power over people’s wisdom – Swedish public skepticism reviewed

Per Anders ForstorpNew report on Swedish skepticism published at the University of Linkoping 2011-05-09

The mission of the world wide movement of skeptics is to combat pseudo science. Skeptics in Sweden are organized in the association Vetenskap och Folkbildning (Eng. Science and Popular Education) and around the journal Folkvett (Eng. Popular Wisdom).

The active members of the organization intervene in the public sphere through revealing and ”debunking” claims to scientificness that do not match the standards of scientific epistemology and methods set up by the organization. These revelations are often pronounced in dramatic and moralizing terms where distinctions are made between science that is good or bad, true or false.

The revelations and debunkings are made with the motivation that they perform an important function in order to maintain belief and legitimacy in science and democracy. The organization has received ideological support both from the scientific community and from the media.

In this study skeptics in Swedish society are focused in order to understand their conceptions of science and of science communication. Analytical focus is on their epistemology,their methods for revealing and debunking pseudo science, and the narrative structure that such revelations are following.

Furthermore, focus is also on their conceptions of the public and of the public sphere. This critical study is grounded in science communication and science and technology studies.

The critique is that skeptics are monopolizing science as well as popular education and that they thereby show intolerance for varieties and differences in both these realms. They are also criticized for assuming a role of acting as the epistemological police unit in the public sphere.

Mor info about the publication

Download the publication for free (in Swedish, PDF)

 

Per-Anders Forstorp (homepage)
School of Computer Science and Communication
KTH Royal Institute of Technology
forstorp (at) kth.se

and

The Department for Studies of Social Change and Culture
University of Linkoping
per-anders.forstorp (at) liu.se

Vetenskap och Folkbildning får massiv kritik från KTH-docent

Docent Per-Anders Forstorp vid Skolan för datavetenskap och kommunikation (KTH) har analyserat skeptikerrörelsen och hur denna kommunicerar ut sitt budskap. Här följer ett sammandrag av hans långa artikel: ”Den skeptiska rörelsen som vetenskapens väktare”. Det är ett ganska skrämmande perspektiv Forstorp vill förmedla.

Ett centralt objekt för Forstorps studie blir att se hur gränsen mellan god och dålig vetenskap dras upp och med vilka kriterier denna används och upprätthålls i konkreta avslöjanden av ”ovetenskap” eller ”pseudovetenskap”. VoF ser också sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas.

Forstorp studerar framför allt tre möjliga betydelser av uttrycket ”vetenskapens publika väktare”:

  • väktandet av vetenskapen,
  • väktandet som en publik och offentlig verksamhet
  • samt väktandet av publiken.

I väktandet av vetenskapen används god vetenskap som en kontrast för att kritisera det felaktiga. Det är påtagligt starka negativa egenskaper som förknippas med vetenskapens motsatser. De ingår alla i samma kategori av ”pseudovetenskaplig irrationalism” och förknippas med risken för att bli sjuk, svag och utnyttjad och associeras med antidemokratiska hållningar.

Vetenskapens avvikelser beskrivs i ett dramatiskt tonläge. Det är en fråga om antingen rätt eller fel, antingen gott eller ont. Gränsdragningen är mycket skarp och tillåter inga gråzoner. Själva gränsdragningen är den centrala aktiviteten.

Det är lätt att se VoF ”som en tankepolis, de som avgör och vet vad man ska tro och lita på”. Det är sannolikt ett rent sammanträffande (men ett roligt sådant!/GB) , men den amerikanska föreningens tidigare förkortning, CSICOP uttolkades ofta som ”psi cop”, alltså en sorts psi-poliser, och det var också det de ofta faktiskt var, tankepoliser. De allena avgjorde vad man skulle tro och lita på.

VoF ser sig själva som ”en slags ordningsvakter” med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. De är en del av den vetenskapliga ordningen men står också utanför denna med ett ben i folkbildningens tjänst, vilket gör att dem ”skickade att ”hjälpa” allmänheten att förstå sanningen. När de anser att vetenskapen inte på egen hand klarar av sina uppgifter som sanningssägare, gör de utryckningar för att rädda vetenskapens anseende.

Medlemmarna i VoF utgör en grupp självutnämnda kvalitetsgranskare som på frivilligt initiativ rycker ut till försvar för vetenskapen så snart denna uppfattas vara ifrågasatt eller hotad, närmast som en frivilligt organiserad insatsstyrka. De tar på sig en uppgift som innebär att de t o m står över systemet för kvalitetsgranskning i vetenskapen.

VoFs tonläge när de kritiserar och granskar är betydligt hårdare och tuffare än vad som annars är brukligt i konventionell vetenskap. Det är inte bara hårt, utan kan också vara grovt, humoristiskt, sarkastiskt och raljant.

VoF vill publikt och offentligt klargöra vilka former av vetande som är legitima och acceptabla. Det finns hos skeptikerna ett elitistiskt drag eftersom de redan vet vad som är rätt. Deras demokratiuppfattning kan sägas vara elitistisk därför att de tryggt kan agera som granskare för offentlighetens räkning. De dubbla rollerna gör att de kan använda okonventionella metoder och sina kritiska tonlägen.

VoF ser allmänheten som svag, oinformerad och i starkt behov av ”riktig” information. Därför behövs VoFs råd och vägledning. Att hjälpa allmänheten med detta kan i första hand ses som en service för demokratin: ”Allmänheten har rätt till välunderbyggd information även i dessa ämnen. Vad är fakta och vad är fantasier?” Allmänheten exponeras, tycker VoF för information som de själva inte kan ta ställning till. De klarar inte av detta på egen hand utan behöver ”hjälp”.>

Skeptikerna är en gemenskap för de som aktivt misstror andras avvikande idéer och tankegångar. Deras självpåtagna uppdrag är att inte tro (något som har klara paralleller med Humanisternas framfart/GB). Uppdraget är också att avslöja de troende som skojare. Skeptikernas egen tro är samtidigt misstron och förnuftet. Det främsta syftet är att de ”pseudovetenskapliga” idéerna skall identifieras, vederläggas och bekämpas. ”Rena felaktigheter” skall påtalas liksom ”missbruk” av den vetenskapliga metoden, på det att dessa irrläror systematiskt skall befrias från dess vetenskapliga anspråk.

Det som är karaktäristiskt för VoF är således inte endast att de ägnar sig åt tveksamma avgränsningar, utan snarare det fientliga, moraliserande och raljanta tonfallet, det entydiga försvaret för den etablerade (natur)vetenskapen, monopoliseringen av kunskapsinhämtningens metoder och intoleransen mot alternativa sätt att erhålla kunskap.

Skeptikernas agenda och metoder framställs ofta som ett försvar för den demokratiska vetenskapen när de i själva verket kan ses som förvarare av den form av expertvälde som ursprungligen var ett av upplysningsprojektets främsta kritiska objekt. De demokratiska anspråken, deras vilja att ställföreträdande tala för ”folkets vett”, är en position som måste analyseras med avseende på dess antaganden och utgångspunkter.

Enligt Forstorps mening är det utan tvekan ett allvarligt bekymmer om skeptikernas agenda också blir den måttstock efter vilken kunskapsbildningen i dessa domäner bör bedrivas, eller om skeptikernas måttstock blir urvalskriterium för vilken undervisning som bedrivs vid universiteten. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer.

Per-Anders Forstorps hemsida på KTH

 

Vetenskap och Folkbildning som vetenskapens publika väktare

I denna studie intresserar jag mig för en aktörsgrupp i samtidens svenska vetenskapskommunikation, föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) som tillhör den s.k. skeptiska rörelsen (se nedan). Jag studerar vilken syn de har på vetenskapen, vetenskapskommunikationen och sin publika uppgift. Föreningens företrädare formulerar åt sig själva i demokratisk anda särskilda uppdrag i offentligheten.

Text: Utdrag från Per-Anders Forstorps rapport ”Den skeptiska rörelsen som vetenskapens publika väktare” med originaltitel: ”The construction of pseudo-science: Science patrolling and knowledge policing by academic prefects and weeders” (ref: VEST Journal for Science and Technology Studies, vol 18, nr 3-4, 2005.). Per-Anders Forstorp är lärare vid ”Skolan för datavetenskap och kommunikation”, KTH.

Vetenskap och Folkbildning

Dels har de rollen av praktiker som vill förmedla god vetenskap till folket, men detta sker indirekt genom att beskriva vetenskapens motsatser och undantag. Dels har de rollen av teoretiker som systematiserar sitt tänkande kring vetenskapskommunikationens funktion i samhället. I bägge rollerna ägnar de sig huvudsakligen åt de möjliga fallgroparna, misstagen och falsarierna som kan uppstå i namn av vetenskap eller snarare det som de kallar ”pseudovetenskap”.

De ser sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas. När jag väljer ett exempel på företrädare för den linjära spridningsmodellen så innebär inte detta att jag ansluter mig till denna teori om vetenskapskommunikation. Syftet är snarare att se hur företrädare för denna ståndpunkt i sin roll som praktiker/teoretiker skisserar sin egen teori genom att analysera några av dess konkreta uttrycksformer. Man kan se det som en fallstudie av den linjära spridningsmodellen i en tid när denna modell av många forskare inom området betraktas som otillräcklig.

Det är i rollen som vetenskapens publika väktare föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) blir intressant i detta sammanhang. Uttrycket ”vetenskapens publika väktare” har inspirerats dels av Gieryn och Hess ovan, men även av Collins & Pinch (1982) som på ett liknande sätt diskuterar det de kallar ”scientific vigilantes”, ung. vetenskapliga väktare. Begreppet kan, enligt min mening, förstås i åtminstone tre betydelser: väktandet av vetenskapen, väktandet som en publik och offentlig verksamhet och väktandet av publiken. I tur och ordning kommer dessa tre aspekter att tas upp genom en analys av ett urval av föreningens texter. Särskilt tar jag min utgångspunkt i de mer programmatiska texterna av typen ledare i tidskrifter och inledningar till böcker.

I en kortfattad historik och kronologisk tablå utgiven med anledningen av den svenska skeptiska föreningens 25-årsjubileum, ges de viktiga etapperna i föreningens utveckling (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning”, 2007). Föreningen är en ideell sammanslutning vars ”syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” (ibid:187). I synnerhet sysslar föreningen ”med att sprida saklig information om felaktiga föreställningar som förkommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt” (ibid). Med följande upprop bildades den svenska föreningen 1982:

Upplysningsfilosofernas och de stora folkbildarnas verk är inte slutfört. Tvärtom finns det starka tendenser i samhället till vetenskapsfientlighet. Pseudovetenskapliga och mysticistiska riktningar verkar på en del håll att mötas med ökad respekt.
Det finns de som anser att man inte ska göra något åt detta eftersom det är ofarligt. Vi delar inte denna uppfattning. Pseudovetenskapen är farlig när den lockar människor till kvacksalveri i stället för sakkunnig vård.

Mysticismen är farlig när den utnyttjar människors svaghet för att dra in dem i ett auktoritetsbundet beroendeförhållande. Misstron mot vetenskap och förnuftsskäl är på sikt en fara för det demokratiska förhållningssättet, som bl. a bygger på respekt för det mänskliga förnuftet.

Det finns de som ändå anser det lönlöst att bekämpa irrationalismen, eftersom förnuftsargument inte förefaller ha någon verkan. Vi delar inte denna bedömning. Vi tror att människors motståndskraft mot irrationalism kan ökas genom kunskap om vetenskapens metoder och resultat. (”Föreningen Vetenskap och Folkbildning, 2007:187)

Man kan säga att de har (åtminstone) två roller: som en del av den vetenskapliga ordningen men också som några som står utanför denna.

1. VoFs offentliga granskning av ”pseudovetenskapen” liknas vid en kamp (jfr. ovan). Irrationalismen skall ”bekämpas”, heter det. I stycket från stadgarna som citerades ovan sägs att föreningen ser som sin uppgift ”… att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer…” (Ledare i Folkvett 4/2006; min emfas). Det man kämpar emot beskrivs i starkt konfrontatoriska termer, exempelvis som som ”vetenskapsfientligt”. Ibland beskrivs motståndarna som ”mörkermän”, t ex i samband med en ledare som handlar om skolmyndigheternas ställning i frågan om religiösa friskolor (Folkvett 3/2006). Den amerikanska föreningens tidigare akronym, CSICOP (uttalas ”psi cop”), antyder att skeptikerna kan ses som en slags poliser (”cops”) i vetenskapens republik. De polisiära och militära konnotationerna och metaforerna är påtagligt förekommande i VoFs argumentation och retorik. Med ett sådant språkbruk är det inte främmande att tänka sig att de ser sig själva som en slags ordningsvakter med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. Kontexten för deras interventioner i kunskapsfrågor är den pågående kampen mellan rätt och fel.

2. Rollen som ”poliser” är inte den enda som VoF-ledamöterna erbjuder sig själva, utan väktandet av vetenskapen knyter dem även till den gode medborgarens frivilliga ansvarstagande, vilket snarare leder tankarna till individens ansvar för det oavslutade upplysningsprojektet. David Hess citerar på denna punkt skeptikern Kendrick Frazier som i förordet till en av sina böcker säger följande:

[I]f an informed and rational citizenry is indeed important to a democracy (as I believe it is), then scientists have the obligation to help the public understand the difference between sense and nonsense, good science and bad science, scientific speculation and outright fantasy. (Frazier 1986:xii, citerad av Hess 1992:87).

Föreningen Vetenskap och Folkbildning med sitt upplysnings- och folkbildningsuppdrag arbetar aktivt för att identifiera och bekämpa motsatserna till det moderna/vetenskapliga. Detta sker i syfte att minska och eliminera dess betydelse i samhället för att istället bereda vägen för rationalisering och sekularisering. Skeptikerna kan ses som ”vetenskapens publika väktare”, en frivillig vaktstyrka bestående av akademiker som fyller funktionen av självutnämnda kunskapspoliser.

Jag har visat hur avgränsningsproblematiken är en högst aktuell fråga som hanteras på olika sätt av olika grupper. I denna studie har jag visat hur den hanteras av skeptikerna i Sverige i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Gränsarbetets logik (”I’m scientific, you’re irrational”) är en central dimension av deras arbete i offentligheten. Flera av de egenskaper som Gieryn och Hess förknippar med gränsarbete har vi förekomma också i VoFs aktiviteter.

Målet är att expandera auktoriteten till nya områden bortom ”pseudovetenskapen” där frågor som kan avgöras vetenskapligt avgörs.

Målet är också att monopolisera den professionella auktoriteten inte i första hand för att den råder en konkurrenssituation om resurser, men för att det råder en konkurrenssituation om vem som har rätt till benämningen vetenskap.

Anspråken på att vara ”vetenskapens publika väktare” är en roll som VoF tagit på sig och de kan ytligt framstå som välvilliga försvarare av allmänhetens bästa. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer. De driver långvariga kampanjer mot oliktänkande i olika medier. Föreningens självpåtagna roll i den samhälleliga vetenskapskommunikationen är knappast en relevant position för de krav på vetenskapskommunikation och kontakt mellan medborgare och experter som ställs i vår tid (Irwin & Michael 2003).

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén