Föreningen Vetenskap och Folkbildning säger sig slå vakt om god vetenskaplighet i den offentliga debatten. Ändå är de skyldiga till en rad övertramp i vetenskapliga frågor de sista åren. Hälften av styrelseledamöterna saknar vetenskaplig kvalifikation och kompetens. Andra förespråkar bisarra idéer och har en solkig politisk bakgrund.

Text: Rickard Berghorn | Ursprungligen publicerad: 2011-01-12 på Newsmill.se | Rubriken på Newsmill var: ”Vetenskap och Folkbildning präglas av kompetensbrist, politisk extremism och historierevisionism”

Vetenskap och Folkbildning (VoF) utnämnde Stockholmsinitiativet (SI) till Årets Förvillare 2010, men har fått kännbart mothugg inte minst från SI själva. Den främsta anledningen till att VoF gav priset till dem, är uppenbarligen att deras huvudfiende Uppsalainitiativet har utnyttjat föreningen för en smutskastningskampanj. Uppsalainitiativet har tentakler långt in i VoF och bland annat sitter deras företrädare Per Edman i VoFs styrelse. Det är också datorteknikern Edman som anges som kontaktperson för denna utmärkelse. Inte minst prismotiveringen är märklig, där SI beskrivs som en ”lobbyorganisation” – ett påstående gripet helt ur luften. SI är i likhet med VoF en ideell förening av intresserade privatpersoner.

Värre blev dock debatten för ett år sedan, efter utnämningen av ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist till Årets Förvillare 2009. Detta var också ett lågvattenmärke, där VoF hakade på ett kvällstidningsdrev mot Dahlqvist på grund av hennes kritik mot massvaccineringen mot svininfluensan – en kritik som överlag blev salongsfäig under 2010. Det visade sig att VoF använt en kvällstidningsartikel (Aftonbladet 30/8 -09) som faktaunderlag för en av sina huvudanklagelser, formulerad på ett nonsensaktigt sätt: ”Den som äter en kost med mycket fett får enligt henne inte cancer, vilket inte bara är okunnigt utan skuldbelägger människor som insjuknar i cancer.”

Saken var ännu allvarligare eftersom Annika D. själv på sin blogg tagit avstånd ifrån denna artikeln, samma dag den publicerades. VoF medgav inte att man använt en skvallertidning som underlag för en vetenskaplig bedömning, men de har inte heller lyckats visa konkret varifrån anklagelsen annars skulle komma. Och Dahlqvist hade ju ändå avsagt sig åsikten. LCHF-kost ger på sin höjd ”en bättre förutsättning att slippa cancer” enligt henne (min kurs.), vilket definitivt inte detsamma som påståendet att de inte skulle få cancer.

Kompetensbrist

Jag har redan i ett annat sammanhang granskat ledningen för Uppsalainitiativet, med inte särskilt smickrande resultat. Låt oss här kasta ett öga på VoFs nuvarande styrelse.

Av de femton ledamöterna saknar fem högre vetenskaplig utbildning: Per Edman är datortekniker. Dan Israel är småförläggare. Peter Olausson är ”webmaster” och har skrivit några skeptiska böcker. Johan Sperling är lärare vid en folkhögskola. Joacim Jonssons enda merit är att han är administratör på VoFs forum.

I övrigt är det också skralt: Kjell Strömberg kallar sig adjunkt (lägsta högskoletiteln, kräver ingen akademisk grad) men arbetar på högstadium, komvux och gymnasium. Jan Wallin är civilingenjör rätt och slätt. Detsamma är Jesper Jerkert – hans fil. kand. gäller musikvetenskap och räknas knappast här. Åtta namn, hälften av styrelsen.

Politisk extremism och historierevisionism

Föreningens grundare och första ordförande Sven Ove Hansson, samt den nästan lika långvariga styrelseledamoten Dan Israel, är gamla kända kommunister. Israel står bakom Leninpriset, som bisarrt nog är instiftat med Lenins Fredspris som förebild (se länken).

F.d. styrelseledamoten Hans Isaksson var också med från början, och har sympatiserat med stalinismen i sin egenskap av maoist. Han har suttit i Svenska Clartéförbundets styrelse och försvarade i deras tidning så sent som 1997 Pol Pots folkmord i Kambodja. Detta genom att ägna sig åt ren historieförfalskning: istället för den officiella siffran 1,7 miljoner mördade kom han fram till 20 000 döda, och att ”de som avrättades utan att ha begått något brott kan man om man så önskar beteckna som mördade”.

Varför diskuterades inte Hans Isaksson som Årets Förvillare?

Fallet Jesper Jerkert

Jesper Jerkert – civilingenjören och musikvetaren – visar på sin hemsida upp en imponerande lång publikationslista, i alla fall när han sammanställer den själv: hela 104 artiklar. Dock fallerar det när man börjar granska den. 13 är inte ens publicerade eller antagna, varför de inte alls borde räknas upp. Hela 59 st är publicerade i Folkvett, VoFs egen tidskrift. En artikel är bara en B-uppsats, som tydligen inte heller har publicerats någonstans; ytterligare en annan artikel är bara en ”essäuppgift” vid en astronomikurs, också tydligen opublicerad. Det finns säkert mer att invända mot hans publikationslista, men bara här kan man peka ut 74 artiklar som akademiskt icke-meriterande.

Han har också gjort bort sig själv och VoF i den såkallade Gillbergaffären. Imponerad av Christopher Gillbergs professorstitel och den grova retorik som hans läger utnyttjade, yrade Jerkert iväg till huvudlöst försvar. Professorn påstods vara utsatt för en scientologiskt inspirerad förtalskampanj. Affären handlade om att sociologen Eva Kärfve kritiserade neurologen Gillbergs egenuppfunna DAMP-begrepp och hans forskning bakom. Gillberg vägrade följa vetenskaplig praxis och lämna ut grundmaterialet för granskning, och såg istället till att förstöra det med en märklig hänvisning till ”sekretess”, trots att granskningen skulle utföras under just sekretess. Affären slutade med upprepade fällningar i domstol och totalnederlag för Gillberg. Dock havererade han sig fram ända till Europadomstolen, men blev också där naturligtvis avvisad, eftersom fallet var juridiskt glasklart.

Det står klart att det var Kärfve och ingen annan som utsattes för en förtalskampanj, och att den enda kopplingen till scientologerna bestod i att hon som sociolog hade närvarat vid ett möte i forskningssyfte. Och även om hon skulle varit scientolog, är det självklart ointressant i sammanhanget. Men Jerkert fortsatte supportra Gillberg långt efter att alla andra insett det lönlösa i företaget. Vetenskap eller villfarelse?

Fallet Hanno Essén

Enligt Hanno Esséns presentation på Wikipedia står han för flera uppfattningar som står utanför ”vetenskaplig konsesus”, vilket i allmänhet brukar vara en dödssynd bland VoFare. Essén har jämställt idéer om kall fusion med uppfinnandet av evighetsmaskiner; hans förklenande omdöme är också en naturvetenskaplig mainstreamuppfattning. Men besynnerligt nog förespråkar han egentligen en egen teori om kall fusion (arXiv.org, juli 2006):

”För att åstadkomma fusion av exempelvis deoteroner, krävs normalt mycket höga temperaturer. […] Avsikten här är att presentera en radikalt annorlunda idé om att åstadkomma fusion, en idé som utgår ifrån iakttagelsen att coulombkraften kan uppvägas av en magnetisk attraktion vid relativistiska hastigheter.” Slutklämmen visar att Essén ser detta som en möjlig energikälla: ”Svaren på dessa frågor kommer att avgöra hur genomförbar, ekonomisk och användbar den metod för kontrollerad fusion är, som beskrivs ovan.” (Min övers.)

Hanno Essén har förstås sin frihet att spekulera i ickekonventionella banor, bara han gör det bra. Men om han var utomstående, skulle han och hans fysikaliska ”fnoskigheter” säkert inte bli långlivade i VoF-kvarnen.

Text: Rickard Berghorn

Källa: http://www.newsmill.se/node/31908

OM FÖRFATTAREN

Idéhistoriker med livslång passion för naturvetenskap. Själv ”skeptiker” som dock är kritisk rörelsens debattmetoder och attityd. I övrigt författare, översättare och förläggare.