Vetenskap och Folkbildning - Analys och kritik av VoF

Vi håller koll på föreningen Vetenskap och Folkbildning

Vetenskap och Folkbildning får massiv kritik från KTH-docent

Docent Per-Anders Forstorp vid Skolan för datavetenskap och kommunikation (KTH) har analyserat skeptikerrörelsen och hur denna kommunicerar ut sitt budskap. Här följer ett sammandrag av hans långa artikel: ”Den skeptiska rörelsen som vetenskapens väktare”. Det är ett ganska skrämmande perspektiv Forstorp vill förmedla.

Ett centralt objekt för Forstorps studie blir att se hur gränsen mellan god och dålig vetenskap dras upp och med vilka kriterier denna används och upprätthålls i konkreta avslöjanden av ”ovetenskap” eller ”pseudovetenskap”. VoF ser också sin roll som vetenskapens publika väktare i en tid när den goda vetenskapen och allmänhetens tilltro till denna riskerar att förflackas.

Forstorp studerar framför allt tre möjliga betydelser av uttrycket ”vetenskapens publika väktare”:

  • väktandet av vetenskapen, pill
  • väktandet som en publik och offentlig verksamhet
  • samt väktandet av publiken.

I väktandet av vetenskapen används god vetenskap som en kontrast för att kritisera det felaktiga. Det är påtagligt starka negativa egenskaper som förknippas med vetenskapens motsatser. De ingår alla i samma kategori av ”pseudovetenskaplig irrationalism” och förknippas med risken för att bli sjuk, approved svag och utnyttjad och associeras med antidemokratiska hållningar.

Vetenskapens avvikelser beskrivs i ett dramatiskt tonläge. Det är en fråga om antingen rätt eller fel, antingen gott eller ont. Gränsdragningen är mycket skarp och tillåter inga gråzoner. Själva gränsdragningen är den centrala aktiviteten.

Det är lätt att se VoF ”som en tankepolis, de som avgör och vet vad man ska tro och lita på”. Det är sannolikt ett rent sammanträffande (men ett roligt sådant!/GB) , men den amerikanska föreningens tidigare förkortning, CSICOP uttolkades ofta som ”psi cop”, alltså en sorts psi-poliser, och det var också det de ofta faktiskt var, tankepoliser. De allena avgjorde vad man skulle tro och lita på.

VoF ser sig själva som ”en slags ordningsvakter” med polisiära befogenheter och, i överförd mening, med tillgång till militära metoder. De är en del av den vetenskapliga ordningen men står också utanför denna med ett ben i folkbildningens tjänst, vilket gör att dem ”skickade att ”hjälpa” allmänheten att förstå sanningen. När de anser att vetenskapen inte på egen hand klarar av sina uppgifter som sanningssägare, gör de utryckningar för att rädda vetenskapens anseende.

Medlemmarna i VoF utgör en grupp självutnämnda kvalitetsgranskare som på frivilligt initiativ rycker ut till försvar för vetenskapen så snart denna uppfattas vara ifrågasatt eller hotad, närmast som en frivilligt organiserad insatsstyrka. De tar på sig en uppgift som innebär att de t o m står över systemet för kvalitetsgranskning i vetenskapen.

VoFs tonläge när de kritiserar och granskar är betydligt hårdare och tuffare än vad som annars är brukligt i konventionell vetenskap. Det är inte bara hårt, utan kan också vara grovt, humoristiskt, sarkastiskt och raljant.

VoF vill publikt och offentligt klargöra vilka former av vetande som är legitima och acceptabla. Det finns hos skeptikerna ett elitistiskt drag eftersom de redan vet vad som är rätt. Deras demokratiuppfattning kan sägas vara elitistisk därför att de tryggt kan agera som granskare för offentlighetens räkning. De dubbla rollerna gör att de kan använda okonventionella metoder och sina kritiska tonlägen.

VoF ser allmänheten som svag, oinformerad och i starkt behov av ”riktig” information. Därför behövs VoFs råd och vägledning. Att hjälpa allmänheten med detta kan i första hand ses som en service för demokratin: ”Allmänheten har rätt till välunderbyggd information även i dessa ämnen. Vad är fakta och vad är fantasier?” Allmänheten exponeras, tycker VoF för information som de själva inte kan ta ställning till. De klarar inte av detta på egen hand utan behöver ”hjälp”.>

Skeptikerna är en gemenskap för de som aktivt misstror andras avvikande idéer och tankegångar. Deras självpåtagna uppdrag är att inte tro (något som har klara paralleller med Humanisternas framfart/GB). Uppdraget är också att avslöja de troende som skojare. Skeptikernas egen tro är samtidigt misstron och förnuftet. Det främsta syftet är att de ”pseudovetenskapliga” idéerna skall identifieras, vederläggas och bekämpas. ”Rena felaktigheter” skall påtalas liksom ”missbruk” av den vetenskapliga metoden, på det att dessa irrläror systematiskt skall befrias från dess vetenskapliga anspråk.

Det som är karaktäristiskt för VoF är således inte endast att de ägnar sig åt tveksamma avgränsningar, utan snarare det fientliga, moraliserande och raljanta tonfallet, det entydiga försvaret för den etablerade (natur)vetenskapen, monopoliseringen av kunskapsinhämtningens metoder och intoleransen mot alternativa sätt att erhålla kunskap.

Skeptikernas agenda och metoder framställs ofta som ett försvar för den demokratiska vetenskapen när de i själva verket kan ses som förvarare av den form av expertvälde som ursprungligen var ett av upplysningsprojektets främsta kritiska objekt. De demokratiska anspråken, deras vilja att ställföreträdande tala för ”folkets vett”, är en position som måste analyseras med avseende på dess antaganden och utgångspunkter.

Enligt Forstorps mening är det utan tvekan ett allvarligt bekymmer om skeptikernas agenda också blir den måttstock efter vilken kunskapsbildningen i dessa domäner bör bedrivas, eller om skeptikernas måttstock blir urvalskriterium för vilken undervisning som bedrivs vid universiteten. Analysen av deras hållning visar snarare att de är aggressiva elitister som uttrycker förakt för en okunnig publik alternativt medkänsla för sårbara och lättlurade individer.

Per-Anders Forstorps hemsida på KTH

 

Föregående

Dan Larhammar blev Årets Folkvätte 2006

Nästa

Vad är egentligen Vetenskap och Folkbildning?

  1. J.Olsson

    Mycket bra skriven kritik mot VoF:s systematiskt vilseledande informationskrig!

Kommentera

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén